Finlands säkerhet ligger i neutralitetspolitiken – inte hos EU eller Nato

Säkerhetspolitiska lösningar är ytterst viktiga för vårt folk. Geografin kan vi inte rå för, men vi kan  själv avgöra hur vi förhåller oss till vårt eget läge och till våra grannar.
Tanken om att medlemskapet i Nato skulle erbjuda trygghet åt Finland är grundlös fantasi. I stället skulle det ge upphov till militär spänning vid östra gränsen, eftersom Ryssland skulle ha skäl att frukta, att vårt land vid behov används som ett stödjeområde för en attack mot det. Så skedde sommaren 1941. För att hindra en sådan situation från att upprepas, ingicks den sk. VSB-pakten år 1948.

Historien visar att Rysslands säkerhetspolitiska intresse på Finlands håll är defensivt. Rysslands intresse för Finland ligger i att Finland och dess territorium inte används mot Ryssland. Således är Finland inte föremål för hot från Ryssland sida utom i det fall att Finland allierar sig med dem, som Ryssland upplever som ett hot mot sig självt.
Det är inte frågan om något ryskt särdrag, utan om ett förhållningssätt, som är kännetecknande för alla stormakter. Inte heller USA vill ha kubanska, kinesiska eller ryska vapen i sitt grannland.

Finland måste kunna sköta sin utrikes- och säkerhetspolitik självständigt på basen av sina egna utgångspunkter. Det är redan på tiden att lära sig något av historien. Det är beklagligt, att man inte förmått eller velat föra en öppen offentlig debatt om smärtpunkterna i vår historia. Detta har lett till snedvridna uppfattningar också om relationerna mellan Finland och Ryssland.

Finland kan inte grunda sin säkerhetspolitik på militär styrka. Vi kan bara stöda oss på den utrikespolitiska kunskap, som funnits i Finland och som fortsättningsvis finns, om den bara tas i bruk.

EU:s och Natos säkerhetsgarantier är tomma löften, som ur vårt lands synvinkel inte minskar utan ökar internationell spänning och externt hot. Sökandet efter trygghet hos EU och Nato leder endast till förlorad säkerhet.

Finlands bästa säkerhet ligger i en sådan utrikes- och säkerhetspolitik, som grundar sig på neutralitet; ett avståndstagande från intressekonflikter mellan stormakterna. Uppgiften för vår egen försvarsmakt kommer att vara att visa, att Finlands territorium försvaras i alla situationer och att det inte upplåts till begagnande åt någon utländsk makt.

För att garantera vår säkerhet bör man allra först återföra den egna självständiga utrikes- och säkerhetspoliska beslutandemakten, som Finland förlorade då det anslöts till EU.
 
Antti Pesonen
Ordförande för Självständighetspartiet
 
 


Partistödet skulle slopa partiernas beroende av företagen

När systemet för partistöd skapades i slutet av 1960-talet, motiverades det bl.a. med att det gör partierna oavhängiga av finansiering från företagen. Den senaste tidens valfinansieringsdebatt har gjort det mer än klart, att så icke skedde.
 
Riksdagspartierna delar ut olika partistöd ur skattemedel år 2008 upp till 40 miljoner euro i proportion till antalet riksdagsmän. Det här betyder att centern, samlingspartiet och sdp alla vardagar får 40 000 euro i partistöd – vart och ett av partierna.
 
Partistödet har gjort partierna oberoende av medborgarna, till och med av sina egna röstare. Det på skattemedel drivna partimaskineriet och valkampanjerna, som kostat miljoner, har garanterat väljarnas stöd – dock så att allt flera stannar hemma vid val. Klyftan mellan väljare och de makthavande framträder tydligt i en nyligen publicerad enkät, enligt vilken två tredjedelar av finländarna inte tror att landets regering förmår lösa de största samhälleliga problemen.
 
Paavo Lipponens korrigeringsförslag avbildar mycket väl förfallet hos de makthavande partierna. Lipponen föreslår en övergång till listval, där väljaren kunde välja det parti, som han vill rösta på, men inte sin kandidat. Då de makthavande partierna genomgått ett ideologiskt förfall och snärjt sig med den ekonomiska makten, överför Lipponens förslag makt åt dessa partier.
 
Kunde man inte kunna tänka sig att makten skulle överföras på folket? Median har många möjligheter att utöka den öppna diskussionen om viktiga och betydelsefulla samhälleliga frågor. Då man önskar få hållbara lösningar, borde man våga föra en officiell debatt också om svåra frågor.
 
Väljarna borde få bekanta sig med alla alternativ, som står till buds. Det här kunde förverkligas t.ex. genom att man med brevet med anmälan om rösträtt skulle skicka ett häfte, där varje parti skulle ha lika mycket utrymme till sitt förfogande för att presentera sina mål. På internet kunde detta förverkligas ännu enklare av staten. I Britannien delar posten valmaterial avgiftsfritt. I Danmark har varje parti lagstadgad programtid i TV och i Sverige utdelas partistöd också till partier, som står utanför parlamentet.
 
Då den s.k representativa demokratin förvandlats till en skendemokrati, kunde man väl tänka sig en utökning av direkt demokrati med hjälp av folkomröstningar. Såväl på kommunalt som på nationellt plan borde man möjliggöra ett medborgarinitiativ, på basen av vilket man anordnar en bindande folkomröstning.
 
Är det inte på tiden att göra något för att utveckla demokratin också i Finland?
 
Antti Pesonen
Ordförande för Självständighetspartiet r.p




Ordföranden för Självständighetspartiet talade i Lahtis den 28.2.2008. Han sade bland annat:
 
Endel personer i den politiska ledningen i Finland har upprepade gånger anklagat rysslands demokratiutveckling och bl.a. anmärkt om nedtystandet av oppositionen. Vilket är då den finländska demokratins läge?
 
Europarådets organ mot korruption GRECO – som inte är ett organ inom EU – gav sin utvärderingsrapport om den finska partifinansieringen i början av december 2007 och rapporten ficks på finska i slutet av februari år 2008.
 
Rapporten innehåller många rekommendationer och anmärkningar beträffande partifinansieringen. En av dem lyder:
 
Greco ”vill fästa de finländska myndigheternas uppmärksamhet vid den av Europarådets parlamentariska generalförsamling avgivna rekommendationen om de politiska partiernas understöd, enligt vilken statens finansieringsandel å ena sidan borde sjunka i förhållande till partiets politiska understöd, som bedöms på objektiva grunder (såsom på basen av erhållna röster eller riksdagsmandat) och å andra sidan så, att nya partier hade en möjlighet att träda fram på den politiska arenan och konkurrera på rättvisa villkor med de mera etablerade partierna.
 
Venedig-kommissionen, som underlyder Europarådet, har upprepade gånger fäst uppmärksamhet vid jämlikheten beträffande partiers och kampanjers offentliga finansieringsmöjligheter i sina föreskrifter, där det poängteras att offentlig finansiering inte kan begränsas endast till de partier, som har representation i parlamentet utan bör gälla även de håll, som representerar en betydande del av väljarkåren och som nominerar kandidater i valen”.
 
I samband med riksdagsvalet år 2007 delade riksdagspartierna sinsemellan på 2,5 miljoner euro som särskilt valstöd utöver partistödet på 37 miljoner euro. Partierna utanför riksdagen fick inte en cent skattepengar. Till råga på allt avstängdes utmanarna som strävade till att få representation i riksdagen helt från rundradions valdebatter, i vilka riksdagspartiernas representanter deltog. I regeringsförhandlingarna efter valet beslöt de makthavande partierna att höja det direkta partistödet med 44 procent.
 
Vilken demokrati? Vad avser man med den? Och var diskuterar man den?
 
Antti Pesonen
tel. 0400 565 366
pesa(at)japo.fi